de förnämsta, som i sednare tider funnits, och alla hans arbeten utmärkte sig genom djup lärdom, träffande snille och ädel syftning. Mest bekant blef hans bok De Jure belli et pacis[1]; ett arbete, som genast väckte allmän beundran, och som ännu i dag ofta åberopas. Genom detta och andra sina verk utöfvade Grotius mycket inflytande på den tid, hvari han lefde.
Slutligen kom han i mindre godt förhållande till Richelieu. Han hade åt Ludvig den trettonde tillegnat nyssnämnde sin bok; några hafva trott, att Richelieu önskat, det Grotius skulle vid samma tillfälle också hafva nämnt honom. Dessutom säges, att Grotius öppet angripit och tadlat några bland Richelieus vänner. Allt nog; år 1631 blef underhållet indraget, och Grotius befann sig med maka och barn utan hem och utan bröd.
Under denna tid hade hertig Morits af Oranien aflidit, och hans mildare broder, hertig Fredrik, bekommit mycket inflytande inom Holland. Grotius återvände till sitt fädernesland. Hertigen mottog honom vänligt; men ännu fortfor partihatet, och Grotii och Olden Barnevelds gamla ovänner började röra sig, så att den förre måste nu för andra gången gå i landsflykt. Han begaf sig då till Hamburg, utan ämbete, utan sysselsättning, utan förmögenhet.
Vi hafva förut berättat, huru stort värde Gustaf Adolf satte på Grotii ofvannämnde arbete och huru han beständigt medförde detsamma till läsning och omläsning. När författarens sistnämnde missöden blefvo kända, föll konungen genast på den tanken att till Sverges tjenst inbjuda en så utmärkt person och att använda honom som sändebud i Paris. Grotius borde känna alla dervarande förhållanden, och för trohet mot Sverge ansvarade icke blott hans redliga sinnelag utan ock hans ovilja mot Richelieu. Detta förslag understöddes af Axel Oxenstierna, hvilken likaledes var ifrig beundrare af Grotius. Konungens död uppsköt emellertid verkställigheten; men så snart
- ↑ Om folkrätten i krig och i fred.
