52
förmyndarestyrelsen hunnit stadgas, gjorde Oxenstierna åt Grotius det nämnde anbudet. Undertiden hade Polen, Danmark och Spanien hvar för sig öppnat underhandlingar för att till sin tjenst draga den utmärkte mannen. Denne valde Sverges och blef nämnd till sändebud i Paris. Richelieu såg ogerna i sådan egenskap en man, med hvilken han stod i mindre godt förhållande; hvarförutan det också tycktes påkostande att med värdighet af främmande minister behandla en person, hvilken nyss varit en fattig, med nådebröd underhållen skriftställare. Kardinalen gjorde derföre allehanda invändningar; och ville bland annat icke erkänna fullmagten, emedan den var utfärdad af Axel Oxenstierna ensam och ej af hela regeringen. Men Grotius visade, att Oxenstierna hade dertill laglig rättighet. Richelieu företog sig då att hemma i sin boning icke lemna Grotius de hedersbevisningar, som dennes ämbete fordrade. Då beslöt Grotius att icke gå dit utan underhandla skriftligen eller genom ombud. En annan af de fransyska ämbetsmännen anvisade Grotius en alltför låg plats; men denne lät sig ej försmå, utan steg sjelf fram och intog sitt rätta rum. Richelieu sökte också öfvertala Oxenstierna till Grotii återkallande, och han understöddes deri af den sednares gamla ovänner i Holland; men fåfängt. Så stannade Grotius åter igen hela elfva år i Paris; under hvilken tid han hade att sköta de ofta kinkiga, alltid vidlyftiga underhandlingarna mellan Sverge och Frankrike; och han skötte dem med så mycket både förstånd och redlighet, att Oxenstierna var med hans åtgerder ganska belåten, och Richelieu sjelf fattade slutligen mot honom bättre tankar, sökte förlikning och skyllde det förra missförståndet på en bland sina gunstlingar, den bekante pater Josef.
Under denna tid fortsatte Hugo Grotius, jemnte ämbetsgöromålen, sina lärda forskningar. Han såg dagligen det myckna och förfärliga elände, som genom trostvisterna utbreddes öfver verlden. Hans menniskoälskande hjerta upprördes härvid. Han tyckte olikheterna mellan de kristna bekännelserna vara af så liten vigt, att de kunde antingen sammanjemnkas eller åtminstone fördragas, och han
