Sida:Drottning Kristina 2.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

sitt medfödda och af sitt antagna fädernesland. Det var Sverge, som bäst uppskattade hans stora egenskaper. Det var i Sverges tjenst, som han efter eget val tillbragte den vigtigaste och längsta delen af sitt ämbetsmannalif; och vid dess slut var det Sverge, som med konungslig frikostighet belönade hans förtjenster. Sverge kan också derföre med skäl räkna honom bland de sina och teckna äfven hans lysande namn bland de många, som vid denna tid spridde sin glans öfver fäderneslendet. Äfven för denna ära har det att tacka Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna.

Vi hafva uppräknat de förnämsta lärda, som redan vid Kristinas tillträde till styrelsen förefunnos i Sverges tjenst; och vi skola nu omtala de ryktbaraste bland dem, hon sjelf inkallat.

JOHAN HENRIK BOECLERUS,

en för lärdom och snille ryktbar man, inkallades 1649 från Strassburg och utnämndes till professor i Uppsala, der han på drottningens befallning erhöll plats öfver alla professorer, som ej längre än tolf år innehaft sin tjenst. Denne man har skrifvit en historia om kriget mellan Sverge och Danmark 1644 och 1645; men säges för öfrigt hafva varit öfvermodig och trätgirig. Med sina ämbetsbröder lefde han i ovänskap, och påstås hafva mot den hederlige Freinshemius förehaft åtskilliga stämplingar. Mot studenterna var han i öppen fejd. Under föreläsningen öfver Tacitus tillät han sig en gång följande uttryck. Jag skulle tillägga flere anmärkningar, om svenskarnas blyhufvud kunde begripa dem. En af studenterna, (man tror, att det var den sedermera ryktbare Lindsköld), svarade genast och högljudt: vi begripa ganska väl icke blott allt, hvad du sagt, utan ock allt, hvad du någonsin kan komma att säga oss. Det berättas, att, när Boeclerus vid timmens slut lemnade lärosalen, hade