började Kristina en brefvexling med den utmärkta mannen. På hennes begäran skref han några afhandlingar och flyttade slutligen sjelf till Stockholm i Oktober 1649. Kristina önskade att få närmare kunskap om hans ryktbara lärobyggnad; men emedan ingen annan tid var för sådant andamål ledig, måste han hvarje morgon klockan fem, andra säga klockan fyra, infinna sig på slottet för att lemna den begärda undervisningen. Cartesius hade förut tillbragt sina dagar i en skriftsällares makliga lugn. Det nya lefnadssättet och likaså färderna under de mörka och kalla morgnarna, serdeles i nordens för honom ovana vinterköld, lade inom kort fransmannen först på sjuksängen och snart i grafven. Chanut lät jorda honom i Adolf Fredriks kyrka och öfver platsen uppsätta en enkel minnesvård af måladt träd. Sexton år derefter blefvo lemningarna flyttade till Paris. Men när kyrkan i sednare tider ombyggdes, lät konung Gustaf den tredje i densamma uppföra en ny minnesvård öfver den derstädes fordom hvilande forskaren. En vingad ande med djupt allvar i panna och blick sväfvar öfver det höljda jordklotet. Med ena handen lyfter han täckelset derifrån och framhåller med den andra en brinnande fackla att belysa den förut i mörker gömda verldsrunden. Arbetet är af Sergel. En bland Sverges snillrikaste konungar och en dess utmärktaste bildhuggare hafva således tillsammans ärat den mägtiga ande, som på sin tid var Europas djupsinnigaste tänkare, och hvars sista dagar spridde sin glans öfver deras fädernesland.
ISAK VOSSIUS,
bördig från Holland, var utmärkt för kunskaper och skrifter i språk, historia och filosofi. Om hans öfriga egenskaper talas ej det bästa. Hans öfvertygelse var en besynnerlig blandning af otro och öfvertro. För kristendomens läror och för hvarje religion i allmänhet visade han ett förakt, som allmänt ådrog honom beskyllningen
