motstånd vid Salvii rådsupphöjelse, begynte Kristina att med sina förtrognaste öfverlägga om, huruvida man ej borde sända Brahe som generalguvernör tillbaka till Finnland[1]. Som drots och rikets förnämsta ämbetsman borde han vara oumbärlig i Stockholm. Sådant hjelpte ej. Det synes, som Kristina velat aflägsna flere bland de äldre motsägande herrarne, Brahe till Finnland, Gustaf Horn till Liffland, Johan Oxenstierna till Pommern; och i deras ställe framdraga gref Magnus, Bengt Skytte och Salvius[2]. Hon framställde verkligen i sittande råd nödvändigheten af att för Finnlands bästa återigen ditsända grefve Per. Denne gjorde intet motstånd, utan förklarade sig färdig att tjena fäderneslandet, hvarhäldst hennes majestät befallde[3].
I denna befattning tjenade han äfven fäderneslandet så, att han bibehöll eller återvann drottningens välvilja och förvärfvade sig hos finnarne det ärofulla tillnamnet Landsfadren. Från sommaren 1648 till samma tid 1650 vistades han nämligen om igen uti Finnland och uträttade der mycket godt, reste genom landet, upptog och afhjelpte klagomål, så godt han kunde, samt utstakade och lät anlägga städerna Kajana, Kristinestad och Brahestad. För att bevista 1650 års riksdag och kröningen återvände han till Stockholm; men for redan i Januari 1651 tillbaka till Finnland, och det rundt omkring Bottniska viken, ehuru midt i vintren. Denna gången blef dock vistelsen derstädes icke långvarig; ty redan samma höst reste han tillbaka till Stockholm. Sysslan af generalguvernör öfver Finnland blef derefter indragen, såsom för kostsam; den tycktes hafva varit upplifvad och bibehållen endast för hans skull. Om Brahe emellertid varit i verklig onåd, så måtte detta förhållande snart nog ändrat sig; ty redan 1650 erhöll han det förut omtalade omåttligt stora friherreskapet Kajana.
Per Brahe deltog ej i det vilda hoflefvernet under drottningens sista regeringsår; ty i beskrifningarna derom
