2
Detta förhållande blef ej långvarigt. Mer än en gång tillät sig Brahe att motsäga drottningens mening. I tvisterna om westfaliska fredens påskyndande och om villkoren för densamma höll han Oxenstiernas parti. Han ogillade Kristinas bemödande att vid 1647 års riksdag öka sin egen magt genom att stifta oenighet mellan stånden. Åtskilliga gånger uttalade han upprigtigt sitt missnöje och sina varningar; t. ex. mot drottningens slöseri och mot hennes uteslutande ynnest för fransmännen. En annan gång, och när Kristina mer och mer vände sitt förtroende från de gamla rådsherrarna till unga grefve Magnus och Johannes Matthiæ, sade Brahe rent ut, att hon borde till rådgifvare taga rikets förfarna ämbetsmän och icke en yngling och en prest. År 1647 ville Kristina sända Rosenhane som svensk ambassadör till Paris[1]. Brahe yttrade deremot, att ambassadörskapet fölle staten för tungt. Rosenhane kunde nöja sig med att blifva resident i Paris, i synnerhet som Frankrike sjelft ej hade till Stockholm affärdat högre sändebud. Kristina bragte förslaget flere gånger å bana. Slutligen invände Brahe: men hvem skall då efter Rosenhane komma som resident till Hamburg? Dit, svarade Kristina, kunna vi skicka någon annan; t. ex. rikskansleren, hans son grefve Johan, eller ock eder sjelf[2]; ett förslag, som för den förste och siste innebar en förolämpande nedflyttning. När drottningen våren derefter utnämnde Salvius till riksråd, var Per Brahe den, som först och ifrigast talade deremot, såsom vi redan förut berättat[3]. Det finnes ingenstädes uppgifvet, att drotsen för dessa sina motsägelser kommit i onåd; dock ser man tydligt, huru hans inflytande på rådsöfverläggningarna minskades under sednaste delen af 1647, och det i samma mån, som giftermålsförbindelserna mellan slägterna Brahe och Oxenstierna afslutades. Märkeligt är ock, att redan tre dagar efter hans
