vigtigaste, Genom Kristinas öfverdrifna slöseri växte frälseståndets rikedom, rättigheter och anspråk så brådstört, att medständerna deraf uppskrämdes till motstånd, medan ännu tid var; d. v. s. medan man ännu hade det förra förhållandet i friskt minne; och innan de nya på sitt sätt lagliga anspråken vunnit också häfdens helgd. Utsigten att från en någorlunda oberoende sjelfständighet blifva inom en mansålder förvandlad till adelns åbönder, torpare, nära nog lifegna, var tillräcklig för att jaga alla tre ofrälsestånden i harnesk och drifva dem till förtvifladt motstånd. — Ett annat skäl låg just i sjelfva de vunna godsen. Om nämligen adeln icke låtit locka och besticka sig af dessa, utan i förening med ofrälsestånden och med anledning af Kristinas oskickliga styrelse angripit och sökt till fördel för alla ständerna inskränka konungamagten, så hade utgången måhända blifvit helt annorlunda. Nu begick adeln den missräkningen, att vid konungväldets försvagande vilja rycka allt, både jorden och magten, ensamt åt sig, med de andra ståndens icke blott uteslutande, utan äfven förorättande. Adeln var visserligen både skicklig, kraftfull och mägtig; dock ingendera tillräckligt för att lyckas i ett sålunda företaget angrepp på en gång mot både folkväldet och konungamagten. Dessa båda sednare förenade sig och kunde således både snart och kraftigt tillbakadrifva frälseståndets försök. Till denna utgång bidrog äfven förhållandet inom detta sednare. Dess i allo utmärktase man, Axel Oxenstierna, älskade för mycket både rättvisa, fosterland och Gustaf Adolfs dotter för att någonsin kunna i deras helhet gilla ofvannämnde syften; än mindre hade han hjerta, att för deras uppnående använda den list eller de våldsamheter, som stundom för statshvälfningar erfordras. Dessutom var ståndet inom sig oenigt. En icke ringa del, i synnerhet af den yngre och fattigare adeln, uppträdde som försvarare af en stark, nästan enväldig konungamagt; detta dels för att genom densamma göra lycka; dels af öfvertygelse om dess gagn, antingen i allmänhet eller som skydd mot högadeln.
