Sida:Drottning Kristina 2.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

68

Riksdagen 1650 var brytningspunkten. Det nära förbundet mellan Kristina och ofrälsestånden; bådas bestämda och kraftfulla uppträdande; och i synnerhet arfsrättens öfverflyttande på Karl Gustaf, hvarigenom många framtida stämplingar och hvälfningar förekommos; allt detta gjorde, åtminstone för ögonblicket, högadelns förhoppningar till intet. Den drog sig tillbaka, måhända i afvaktan på kommande bättre tider.

Man gjorde emellertid, hvad man kunde, för att upprätthålla sin magt och sitt anseende. Detta sednare var ganska stort. En ung Brahe, Oxenstierna, De la Gardie m. fl. blefvo vid främmande hof bemötta nära nog som furstesöner; och föga mindre här hemma. Högskolorna t. ex. valde i all ödmjukhet sådana sina lärjungar, ofta skägglösa gossar, till så kallade Rectores illustres. Det var i synnerhet grefvarna, som sökte antaga en värdighet, en ställning, hvartill de tyska sjelfständiga riksgrefvarna tyckas hafva lemnat förebilden. Inom sina grefskap uppförde de sig som furstar, anlade städer, gåfvo dem vapen och namn efter sina egna, utfärdade förordningar och omgåfvo sig med ett lysande hof. Genom de år 1651 meddelade grefve-privilegierna gaf Kristina än mera näring åt dylika anspråk. Dock bör å andra sidan märkas, att grefvarnas och i allmänhet adelns anseende betydligen minskades genom det orimligt stora antalet af dem, som Kristina till nämnde värdigheter upphöjde, samt genom många af dessa nykomlingars medellöshet och deraf följande beroende.

Man fortfor att så mycket som möjligt skilja mellan frälse och ofrälse. En fröken Rosenhane hade förälskat sig i sina bröders ofrälse lärare och slutligen af honom blifvit förförd. Slägten klagade i rådet och påstod, att fröken ej kunnat till ett så djupt felsteg lockas, så framt ej förföraren användt trolleri [1].

Att bibehålla sina nu vunna fördelar blef i adelns ögon det vigtigaste, åtminstone för ögonblicket. Kronogodsens

  1. Rådsprot. d. 9 Mars och 3 Sept. 1650.