Sida:Drottning Kristina 2.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

70

han, vilja ej tillåta en enda bland sina medborgare att bekänna nämnde lära; och bland så många tusen landets innevånare; känner jag blott en, som i detta hänseende hyser fördragsammare tänkesätt. Denna enda var utan tvifvel drottningen tjelf. Hennes myckna umgänge med katoliker blef snart allmänt bekant och uttyddes som bevis på tillgifvenhet för läran. Äfven detta förhållande bidrog i sin mån att reta allmänna tänkesättet bland hennes strängt lutherska landsmän.

A en annan sida voro svenskarna lika vaksamma mot försöken att sammansmälta lutherska och kalvinska bekännelserna. Vi hafva redan förut omtalat de tvister, som mellan Kristina och Axel Oxenstierna föreföllo om Johannes Matthiæ och hans arbeten. Måhända lockad af ryktet om de tänkesätt, Kristina vid flere tillfällen visat, for irländska erkebiskopen Hamilton till Stockholm i afsigt att arbeta på samma förening; men måste med oförrättadt ärende resa tillbaka. År 1652 kom likaledes den nitiske Duræus än en gång till Sverge; men vid den tiden var Bourdelot allrådande gunstling, och Kristinas tankar genom honom vända på helt andra föremål. Den välmenande försoningspredikanten kunde ingenting uträtta.

Under riksdagen 1647 hade Oxenstierna och rådet försvarat lutherska renlärigheten. Härigenom blef en slags förbindelse knuten mellan presterskapet och det högadliga partiet. Några tro, det Kristinas bemödande att dels väcka, dels underblåsa tvistefrågorna om adelns patronatsrätt och öfriga privilegier, hade bland andra syftemål äfvan det att upplösa nämnde förbindelse och sålunda draga presterskapet från den republikanskt sinnade högadeln, och vinna det för konungamagten. Också finner man, att ståndet vid sednare riksdagar fortfarande utgjorde det aristokratiska partiets mägtigaste och farligaste motståndare, allt på samma sätt och af samma skäl, som i berättelsen om Kristinas förmyndare sagdt är.

Presterna ogillade och motarbetade således hvarje försök att på konungamagtens bekostnad vidga adelns