frihet. Men när det gällde deras egna friheter, deras egen magt, ådagalade också detta stånd en lika ensidig egennytta. Det fortfor att sätta sig emot Consistorium Generale och dref ihärdigt den lära, att verldsliga magten hade öfver andliga ämnen och förhållanden ingen domsrätt. År 1636, och när tvisten mot Rudbeck var å bana, beslöt man att utarbeta ett förslag till gemensam öfverrätt i andliga mål. Dervid blef likväl under förmyndarestyrelsen ingenting ytterligare gjordt; förmodligen fruktade man å ömse sidor att vidröra det kinkiga ämnet. När Kristina tillträdt regeringen, kom det åter å bana; men presterna äskade betänketid, och att domkapitlen måtte i ämnet höras. Saken vore nämligen af högsta vigt, och kyrkans och statens styrelse borde ej till ömsesidig skada sammanblandas o. s. v. [1]. Nu lät Kristina sjelf utarbeta nytt förslag till en andelig öfverrätt. Den skulle utgöras af lika många presterliga som verldsliga bisittare, med erkebiskopen och hofkansleren skiftevis ordförande [2], och i stället för det redan förhatliga namnet Consistorium generale föreslogs Collegium ecclesiasticum, i likhet med de andra kollegierna. Men när saken föredrogs i rådet, spådde Jakob De la Gardie mycket motstånd; ty sade han, både salig konungen och vi i förmyndarestyrelsen hafva sådant försökt, men fåfängt; emedan presterna icke vilja bero af den verldsliga magten [3] . I början af riksdagen 1649 blef förslaget för ständerna uppläst, och utlåtande deröfver infordradt af så väl samtlige domkapitlen som af riksdagspresterna. De fleste af dessa betänkanden utföllo afstyrkande. Ståndet önskade uppskof och föreslog, att en ny kyrkoordning måtte under tiden utgifvas, hvarigenom det föreslagna Collegium torde befinnas öfverflödigt o. s. v. Saken förföll och blef ej mer under Kristinas regering upptagen; dels ville drottningen icke ådraga sig ståndets ovilja; dels ock, längre fram, blef
