90
ÅTTONDE KAPITLET.
OM NÄRINGARNA.
Svenska småstäderna förblefvo hufvudsakligen i samma tillstånd, som under förra regeringen och af ungefär samma skäl. Till deras nedhållande bidrogo äfven de företrädesrättigheter, som man tilldelat och tilldelade Stockholm och Göteborg. För öfrigt bekom borgerskapet äfven sin del af Kristinas flödande gifmildhet, sin anpart i de bortslösade kronogodsen. Man finner nämligen, att flere städer hafva af henne erhållit icke obetydliga gåfvor, bestående i angränsande hemman och kronojordar.
Den omläggning af stadsqvarter, hvilken genom Klas Fleming först kom i gång, fortfor under nu varande styrelse. I flere småstäder blefvo gatorna rätade, och den nya öfverståthållaren i Stockholm, Knut Posse, verkställde åtskilligt och föreslog än mera i samma väg [1]; men dessa åtgerder afstannade snart, vi veta ej af hvad skäl,
De flesta under förmyndaretiden anlaggda fabriker och jernverk fortforo att bära välgörande frukter; men några betydligare nya omtalas ej.
Det af Ludvig De Geer grundlaggda afrikanska handelskompagniet uppblomstrade hastigt och blef ett nytt och lysande bevis på stiftarens djupa insigt i handelsyrket. Åren 1647, 1648 och 1649 kommo derifrån dyrbara och vinstgifvande laddningar. Det sednare året blef derföre det egentliga bolaget inrättadt och erhöll under namn af afrikanska handelskompagniet sina privilegier. År 1650 inköptes vid Cabo Corso på Guineakusten en landsträcka, der ett fäste byggdes och några handelskontor i nejden upprättades. Företaget vann mycken framgång; mot jern tillbytte man sig guld, elfenben m. m., hvilka varor sedermera blefvo med stor vinst i Europa afyttrade. Oaktadt
- ↑ Rådsprot. d. 12 Dec. 1645, d. 6 Febr. 1646, d. 19 April 1648.
