Sida:Drottning Kristina 2.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93


NIONDE KAPITLET.
OM BONDESTÅNDET.

I föregående kapitel hafva vi redan omtalat, huru Sverges allmoge var nära att förlora sin gamla sjelfständighet, likaså de tvister, som deraf föranleddes. Den hotande faran i förening med adelns öfvermod hade hos bönderna alstrat en ganska betänklig sinnesstämning, hvilken af riksdagsuppträdena samt af de många missnöjda i landet än mera upphetsades. Flere oroligheter utbrusto äfven, men blefvo snart qväfda.

För öfrigt fortforo de gamla vanliga klagomålen, att bönderna på mångahanda sätt undansnillade mycket af den skatt, de lagligen borde erlägga; hvarigenom staten årligen led förluster, hvilka genom sin tallösa mängd voro oberäkneligt stora. Tionden till kronan skulle den tiden, det var före den bestämda tiondesättningen, betalas enligt räkning på åkern, verkställd af så kallade tiondefogdar, en slags lägre dertill antagna ämbetsmän. Hvar femtonde snes skulle betalas till kronan, hvar trettionde till presten. Men tiondefogdarna dels ensamma, dels i förbund med folket gjorde en mängd underslef. I afsigt att förekomma sådana och tillika inspara tiondefogdarnas löner, beslöt man 1644 att afskaffa dessa ämbetsmän; och bondeståndet vid riksdagen utlofvade å egna och hemmavarandes vägnar att äfven utan fogdar ärligt räkna och betala sin kronotionde. Men, sådant löfte oaktadt, började man snart vid tiondeafgiften bedrifva så mycket underslef och bedrägeri, att Kristina år 1653 blef tvungen att omigen tillsätta förutnämnde tiondefogdar [1].

Sjelfva landtbruket fortfor dock att vara i den lyckliga belägenhet, att det frambragte mer, än hvad

  1. Rådsprot. d. 4 Aug. 1654 och 28 Febr. 1653. — Nord. Fol. 173, flere Kristinas bref.