92
utfärdades förbud, år 1646 för halländningarnas sjöfart; år 1647 för norrländningarna att sälja fisk vid annan tid än midsommar; år 1648 för öländningarna att hugga Ölands-sten, hvilket borde blifva skrånäring i Kalmar; samma år för vermländningar och vestgötar att handla med hvarandra; år 1649 för öländningar att sälja sina pundvaror i annan stad än Kalmar, o. s. v. Mot all handel på landet, eller hvad man kallade landsköp, fortfor den gamla strängheten, måhända till och med ökad. Så t. ex. fingo borgrarna i Ekenäs år 1650 tillstånd att kringsända egna ryttare för att efterspana och anklaga dylika landsköp.
Dessa, likasom förra regeringars åtgerder i samma anda, förorsakade mycken oreda samt en mängd klagomål, och det från flere håll. Några undantag från handelstvånget tillätos väl, men få och obetydliga. Statsmagtens förmynderskap öfver näringarna fortfor ännu i all sin stränghet.
Oaktadt dessa hinder hade dock handel och näringar kommit så i farten, att deras tillväxande alltjemnt fortfor. Sjelfva borgmästaren Nils Nilsson, de missnöjdes hufvudman, erkände inför riksdagen 1649, att regeringen hade genom goda åtgerder märkeligen framhjelpt både handel och slöjder, så att de dagligen och synbarligen förmerades till främlingarnas förundran och fiendernas förtret.
De sednare åren af Kristinas regering blefvo mindre gynnande för dessa angelägenheter; ty hon egnade dem mindre uppmärksamhet än förut.
Under de sista tiderna föreföll ock en både vigtig och skadlig förändring. Holland hade hittills köpt sina kanoner från Sverge. Men i sammanhang med sin nya vänskap för England, fattade Kristina en personlig och häftig ovilja mot Holland, så att hon för att skada sistnämnde stat förbjöd den ifrågavarande handeln. Följden blef, att holländarne, tvungna af nöden, anlade egna kanongjuterier, hvilka snart vunno framgång och bestånd och med sin tillverkning försågo icke blott Holland, utan ock flere andra stater, svenska näringsfliten till ej ringa förlust.
