— Mellan klockan nio och tio.
— Jag skall ha den äran att infinna mig hos ers höghet vid den tiden.
— Gott, jag litar på er.
La Mole bugade sig och fortsatte.
— Hertigen är blek som ett lik ibland, tänkte han. Det är besynnerligt
Han knackade på dörren till drottningens rum. Gilonne, som tycktes ha väntat på honom, förde honom till drottningen av Navarra.
Hon var sysselsatt med ett arbete som tycktes vålla henne mycken möda. Ett fullskrivet pappersark och en av Isokrates' skrifter lågo framför henne på bordet. Hon gjorde ett tecken åt La Mole att låta henne avsluta en mening. Därpå lade hon ifrån sig pennan och bjöd den unge mannen att sitta ned bredvid henne.
La Mole formligen strålade. Aldrig hade han förefallit så vacker, så glad.
— Grekiska! utbrast han och kastade en blick på boken. Ett tal av Isokrates! Vad skall ni göra med det? Aha, latin på papperet! Ad Sarmatiæ legatos reginæ Margaretæ concio… Ni tänker således hålla ett tal till de där barbarerna på latin?
— Man måste väl det, svarade Margareta, eftersom de inte tala franska.
— Men hur kan ni skriva svaret utan att ha hört deras tal?
— En som vore mera kokett än jag skulle låtsas att det vore en improvisation. Men för er, min Hyacinthe, vill jag inte gör mig skyldig till dylika små bedrägerier. Man har på förhand låtit mig få ta del av talen, och nu håller jag på med att avfatta svaret.
— Komma ambassadörerna snart hit?
— De ha redan kommit i morse.
