130
elden hällde han i handen en sista droppe blod, som blivit kvar på bottnen av flaskan.
— Underliga motsägelse! sade han. Den bevisar hur föga hållfasta de vittnesbörd äro som avgivas av den vetenskap, vilken utövas av vanliga människor. För vilken annan som helst än mig, för en läkare, för en lärd som mäster Ambroise Paré skulle detta friska blod utlova ett långt liv för den kropp, från vilket det är hämtat. Och dock skall denna styrka snart försvinna och allt detta liv utsläckas inom ett år!
Katarina och Henrik av Anjou hade vänt sig om och lyssnade. Prinsens ögon lyste genom masken,
— De vanliga lärde tillhör endast det närvarande, det förflutna och framtiden tillhör oss, fortfor René.
— Ni tror således, frågade Katarina, att han kommer att dö inom ett år?
— Lika säkert som att vi tre här i rummet leva och en dag skola sänkas ned i jorden, när vår tur kommer.
— Men ändå säger ni, att blodet är friskt och utlovar ett långt liv.
— Ja, om allt finge ha sin naturliga gång. Men är det inte möjligt att en olyckshändelse…
— Hör ni, sade Katarina till Henrik, en olyckshändelse…
— Ack, svarade denne, ytterligare ett skäl att stanna kvar!
— Tänk inte på den saken, det är omöjligt, sade Katarina.
Därpå vände sig den unge mannen mot René och sade med förställd röst:
— Tack… och tag som belöning den här börsen.
— Kom nu, greve, sade Katarina.
Genom att ge sin son denna titel hoppades hon kunna missleda René.
