Mor och son avlägsnade sig.
— Där ser ni, min mor, sade Henrik, en olyckshändelse!… Och om denna underrättelse inträffar, finns jag inte tillstädes. Jag kommer att befinna mig fyrahundra lieues ifrån er.
— Fyrahundra lieues tillryggalägger man på åtta dagar, min son.
— Ja, men vem vet om folket därborta låter mig återvända! Vad kan man inte vänta sig, min mor!
— Vem vet! sade Katarina. Den olyckshändelse, som René talade om, kan den inte vara just det som alltsedan i går fjättrat kungen vid sängen? Gå nu åt ert håll, min son. Jag går in genom den lilla porten till Augustinerklostret. Mitt följe väntar mig där. Gå nu, Henrik, och akta er för att reta er bror, om ni träffar honom.
XLIII.
FÖRTROENDEN.
Den första underrättelse som mötte hertigen av Anjou, när han kom tillbaka till Louvren, var att sändebudens högtidliga mottagande var fastställt att äga rum om fem dagar. Skräddare och juvelerare väntade på prinsen med de lysande kläder och smycken, som kungen beställt åt honom.
Medan han provade dem med en vrede, som kom tårarna att stiga upp i hans ögon, gladde sig kungen av Navarra åt en präktig emaljerad halskedja och en värja med guldfäste, som Karl hade skickat honom samma morgon.
Hertigen av Alencon som nyss fått ett brev hade stängt in sig i sitt rum för att läsa det ostörd.
Vad Coconnas beträffar sprang han omkring och frågade efter sin vän överallt i Louvren.
