194
skola söka ut åt er en maka som är värdig en prins av blodet. Vem vet, hon kan kanske förhjälpa er till ännu en krona.
— Men ers majestät glömmer sin gode vän Henrik, invände hertigen.
— Henrik… Jag har ju sagt er, att han inte bryr sig om Navarras tron. Jag har ju talat om, att han avstår den till förmån för er. Henrik är en glad kamrat och inte en bleknos som ni. Han kommer att vara glad och roa sig av hjärtans lust och slippa de bekymmer som trycka oss krönta furstar.
Hertigen suckade.
— Nej, oroa er inte för någonting… Jag skall ordna alltsammans. Lita på mig som man bör göra på en god bror. Och nu när allt är överenskommet, bör ni gå. Säg eller säg ingenting åt era vänner allteftersom ni behagar. Jag skall laga att saken blir bekant så fort som möjligt. Gå nu, Frans.
På detta fanns ingenting att svara. Hertigen bugade sig och avlägsnade sig med raseri i hjärtat.
Han brann av iver att få träffa Henrik för att tala med honom om vad som hade hänt. Men han träffade inte Henrik utan i stället Katarina. Henrik ville i själva verket undvika ett sammanträffande, medan Katarina däremot ville träffa honom.
När hertigen fick syn på Katarina, lade han genast band på sin smärta och försökte småle. Han var ej nog lycklig att liksom Henrik av Anjou kunna vända sig tlil Katarina som till en deltagande mor, han kunde endast begära att få henne till bundsförvant. Han började därför att förställa sig för henne, ty för att bli goda bundsförvanter måste man bedraga varandra ömsesidigt.
— Har ers majestät hört de stora nyheterna? frågade han.
— Jag vet, att det är frågan om att ni skall bli kung.
