— Jag är nästan frestad att tro, att jag också är skyldig er tacksamhet för detta, min mor. För om det är på ert råd som han beslutat ge mig en tron, så är det er jag bör tacka. Fast nog måste jag erkänna, att i grund och botten gör det mig ledsen att han på det sättet helt och hållet utblottar kungen av Navarra.
— Ni tycker således mycket om Henriot, min son?
— Javisst, vi ha varit mycket goda vänner på sista tiden.
— Det är verkligen uppbyggligt att se en sådan vänskap, i synnerhet mellan två furstar. Vänskapen vid hovet anses annars vara föga att lita på, min käre Frans.
— Men betänk, min mor, vi äro ju inte bara vänner utan nästan så gott som bröder.
Katarina log ett egendomligt leende.
— Finns det bröder bland konungar? sade hon.
— Åh, vad det beträffar, så var ingendera av oss kung.
— Nåja, men nu är situationen en smula annorlunda.
— Hur så?
— Jovisst, för vem kan nu garantera för att ni inte blir kungar båda två?
Hertigen ryckte till och blev alldeles röd. Katarina förstod att stöten hade träffat.
— Skulle Henrik bli kung? Var då?
— I ett av de förnämsta rikena i kristenheten, min son.
— Vad säger ni, min mor! utbrast hertigen och bleknade.
— Jag säger vad en god mor bör säga till sin son, och ni har själv mer än en gång tänkt på det, Frans.
