Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

196

— Jag?… sade hertigen, Jag har inte tänkt någonting, det svär jag på.

— Jag tror er gärna. För er gode vän Henrik, som ni kallar honom, är mycket slug och listig, efter vad det ser ut. Han förstår bättre att bevara sina hemligheter än ni era, Frans. Har han till exempel någonsin talat om för er, att de Mouy är hans man?

Under dessa ord riktade Katarina en genomträngande blick på Frans.

Men dennes enda framstående egenskap var hans förmåga av förställning. Han uthärdade därför blicken.

— De Mouy! utbrast han i häpen ton, som om han hört detta namn för första gången i ett dylikt sammanhang.

— Ja, hugenotten de Mouy de Saint-Phale, som var nära att ta livet av herr de Maurevel och som nu håller på att samla en armé för att hjälpa er gode vän Henrik mot vår familj.

Katarina, som var okunnig om att hennes son i detta fall visste lika mycket eller mer än hon själv, steg nu upp och beredde sig att helt majestätiskt avlägsna sig.

Frans höll henne tillbaka.

— Min mor, sade han, ännu ett ord, om jag får be. Eftersom ni värdigas ge mig en inblick i er politik, så säg mig, hur Henrik, så föga känd som han är och med så små resurser skal kunna föra ett krig, som på allvar skulle kunna oroa vår familj?

— Barn, sade änkedrottningen leende. Jag kan tala om för er, att han understödes av mer än trettiotusen man, och att han en dag bara behöver säga ett ord för att dessa trettiotusen skola dyka upp som om de stampats fram ur jorden. Och dessa trettiotusen man äro hugenottter, minns det, de tapp-