— Jag kunde väl tro det, sade Karl. Återigen skall den stackars Henriot förtalas. Kan ni aldrig sluta med honom någon gång?
— Ers majestät skall inte behöva vänta länge för att få visshet om att vad jag nu har den äran att säga icke är förtal.
— Hur så?
— Därför att i kväll skall vår svåger ha givit sig iväg.
Karl steg upp.
— Hör på, sade han, jag skall ännu en gång låtsas sätta tro till era påhitt. Men jag förbereder er på, både dig och din mor, att den här gången är den sista. Låt kalla hit kungen av Navarra! ropade han och höjde rösten.
En vaktpost skulle just utföra befallningen, då hertigen hejdade honom med en vink.
— Det är ett dåligt sätt, min bror, sade han. På det sättet får ni ingenting veta. Henrik kommer att neka, kommer att ge ett tecken åt sina medbrottslingar som genast försvinna. Och sedan bli min mor och jag anklagade för att ha sett i syne, ja, än mer, för att vara bakdantare.
— Vad vill ni då att jag skall göra?
— Att ers majestät lyssnar till mig och inte går för hastigt tillväga. Låt omringa skogen vid Saint-Germain. Låt tre avdelningar av det lätta kavalleriet driva allt och alla som finns i skogen fram till Frans I:s paviljong, vid elvatiden till exempel. Jag skall låtsas följa efter min falk och bege mig till paviljongen, där jag infångar både Henrik och hans femtio hugenotter.
— Idén är god, sade kungen, kalla hit kaptenen för min livvakt.
Herr de Nancey inträdde.
Karl gick fram till honom och gav honom några befallningar med låg röst.
14. Drottning Margot. II.
