210
Under tiden hade hans stora vinthund Actéon fått tag i någonting som den rullade framför sig över golvet och slet sönder med sina skarpa tänder.
Karl vände sig om och utstötte en fruktansvärd ed. Vad hunden fått tag i var ingenting mindre än den dyrbara jaktboken, av vilken det blott fanns tre exemplar i världen.
Karl tog en piska och lät dess snärt med ett vinande ljud drabba ned på hunden. Actéon gav upp ett tjut och försvann under ett bord, som var övertäckt av en stor duk.
Karl tog upp boken och såg till sin glädje, att det endast fattades ett blad, och att detta innehållit en illustration och ingen text.
Han låste omsorgsfullt in boken i ett skåp. Alencon iakttog honom oroligt. Han skulle gärna ha sett att boken kommit ur händerna på Karl sedan den fyllt sin förfärliga uppgift.
Klockan slog sex.
Tiden var nu inne, då Karl skulle bege sig ned på borggården, som var fylld av hästar i dyrbara seldon och damer och herrar i kostbara kläder. Jägarna höllo jaktfalkar på handen, och några av dem hade jakthornen i gehänget för den händelse kungen skulle bli trött på falkjakten och vilja driva upp någon råbock. Karl kände sig en smula svag och matt, men när han kom ut i friska luften och hälsades av de församlade, gjorde fanfarerna och leveropen sin vanliga upplivande verkan på honom.
Han andades friare och kände sig gladare till mods.
Hans första blick hade gällt Henrik. Henrik befann sig bredvid Margareta. De såta makarna tycktes ej i stånd att skiljas åt, så fästa voro de vid varandra.
