Då Karl kom ut, satte Henrik sin häst i galopp och var strax därpå framme hos konungen.
— Aha, sade Karl, ni har tagit en häst för hjortjakt, Heriot. Ni vet väl att det skall bli falkjakt i dag.
Utan att invänta svaret tillade han därpå med rynkade ögonbryn och en röst, som verkade nästan hotfull:
— Låt oss ge oss i väg nu. Jakten måste vara börjad klockan nio.
Katarina iakttog alltsammans från ett fönster i Louvren.
På Karls befallning satte sig hela den lysande skaran i rörelse genom gallerporten och störtade fram som en lavin längs vägen mot Saint-Germain, hälsad av folkets jubel, som hyllade den unge konungen, vilken bekymrad och tankfull red i spetsen på sin snövita häst.
— Vad sade han till er? frågade Margareta Henrik.
— Han gratulerade mig för min utmärkta häst.
— Var det allt?
— Ja.
— Då vet han således någonting?
— Jag är rädd för det.
— Låt oss vara försiktiga.
Henriks ansikte upplystes av ett av de fina leenden, som voro karaktäristiska för honom och som för Margareta betydde: Var lugn, min vän!
Efter en och en halv timmes snabb ritt anlände jaktsällskapet till Saint-Germain. Man begav sig inte upp till det gamla slottet, som dystert och majestätiskt höjde sig över de på bergssluttningarna kringströdda husen. Man passerade i stället på en träbro över floden och red in på den vackra ängen, på sluttningen nedanför Saint-Germains skogklädda höjd.
