212
Framför konungen, vilken allljämt satt på sin vita häst med sin favoritfalk på handleden, gingo jaktbetjänter i gröna rockar och stora stövlar bland vassen, som kantade floden.
Solen, som ända tills nu varit dold av moln, lyste plötsligt fram och kastade sin glans över den lysande skarans guld och ädelstenar.
Då höjde sig en häger ur vassen, liksom den väntat på detta ögonblick, för att den strålande solen skulle lysa över hans nederlag, och svingade sig med ett utdraget klagande skri upp i rymden.
— Ta den, ta den! ropade Karl och lyfte huvan av sin falk och skickade honom efter den flyende hägern.
Falken var ett ögonblick bländad av solljuset och kretsade först runt omkring utan mål. Men så fick den plötsligt syn på hägern och satte efter denna.
Hägern hade emellertid fått betydligt försprång och befann sig mer än femhundra fot uppe i luften, då falken fick syn på den.
— Fort, fort, Järnnäbb! ropade Karl till sin falk. Visa att du är av god ras! Fort!
Som om det ädla djuret förstått denna uppmaning sköt falken som en pil rakt upp i luften i en sned linje, som till slut måste träffa den vertikala som hägern följde. Hägern höjde sig alltmer rakt upp i luften, som om den ville försvinna i rymden.
— Jaså, din pultron, ropade Karl, som om den flyende fågeln kunnat höra honom, jaså, du flyr. Men Järnnäbb är av god ras. Vänta bara! Hugg honom, Järnnäbb!
Därmed satte han sin häst i galopp för att följa jakten och såg hela tiden uppåt för att ej ett ögonblick förlora fåglarna ur sikte.
Fruktan har snabbare vingar än modet. Falken
