La Mole, att jag inte alls tvingar dig att följa med mig på det här äventyret, som jag drivits in i av en känsla som du inte alls delar.
— Guds död! Har jag väl sagt att du tvingar mig? För det första känner jag ingen som skulle kunna tvinga en Coconnas till någonting som han inte själv vill. Men tror du verkligen att jag skulle låta dig ge dig i väg utan att följa med, i synnerhet när jag vet att du drar rakt åt helvete?
— Annnibal, Annibal! utropade La Mole, jag tycker jag ser hennes vita häst. Åh, det är underbart… mitt hjärta klappar bara vid tanken på att hon kommer!
— Så lustigt, sade Coconnas och gäspade, mitt hjärta klappar inte alls.
— Det var inte hon, sade La Mole. Vad har då hänt… de skulle ju komma klockan tolv.
— Och hon är inte tolv än, det är hela saken. Vi ha god tid på oss att ta oss en liten lur.
Därmed sträckte Coconnas ut sig på sin kappa. Men han hade knappt lagt örat mot marken förrän han ryckte till och vinkade åt La Mole att hålla sig tyst.
— Vad är det? frågade denne.
— Tyst, nu hör jag verkligen något. Jag misstar mig inte.
— Det var besynnerligt. Jag kan inte höra någonting.
— Nå, sade Coconnas och steg upp samt lade handen på La Moles arm, ser du den där hjorten?
La Mole såg på hjorten som stod och lyssnade. Strax därpå kastade den hastigt om och försvann bland träden.
— Sannerligen tror jag inte du har rätt, sade La Mole, för nu flyr hjorten sin väg.
— Ja, han flyr därför att han hör vad du inte kan höra.
