218
Strax därpå hördes verkligen ett buller, liksom det avlägsna trampet av hästar, som nalkades i galopp.
La Mole var ögonblickligen på fötter.
— Där äro de, utbrast han, fort!
Strax därpå hördes en häst gnägga, och över allén red en dam, som vände sig åt det håll där de befunno sig, vinkade med armen och försvann.
— Drottningen! utropade båda på en gång.
— Hon vinkade så här, sade La Mole. Hon menade, att hon kommer snart.
— Nej, hon gjorde så här, invände Coconnas. Och det betyder: Ge er iväg…
— Nej, hon menade: Vänta på mig!
— Hon menade tvärtom: Fly!
— Nå, låt oss handla som var och en finner bäst, sade La Mole. Ge dig du iväg, jag stannar här. Coconnas ryckte på axlarna och lade sig åter.
I nästan samma ögonblick kom en trupp ryttare ridande i sporrsträck genom allén. De båda vännerna kunde se att det var protestantiska adelsmän. De redo förbi i ilande fart och försvunno.
— För katten, det här börjar bli allvarligt, sade Coconnas och steg upp. Låt oss skynda till Frans I:s paviljong.
— Nej, låt oss inte bege oss dit, invände La Mole. Om vi ha blivit upptäckt, kommer kungens uppmärksamhet i främsta rummet att riktas mot paviljongen, eftersom den är den allmänna mötesplatsen.
— Den här gången kan du ha rätt, brummade Coconnas.
Han hade knappt uttalat dessa ord, förrän en ryttare kom framstörtande som en blixt bland träden, satte över diken, buskar och stängsel och hann nästan ända bort till de båda adelsmännen. Han
