med gröna ögon samt smyckad med tre rubiner, en över pannan och en vid vardera tinningen — en koaffyr som passar henne utmärkt bra. Nåväl han fick se henne gå förbi och som han inte hade en aning om att det var en hertiginna, så ropade den rike procentaren: »För tre kyssar skall jag ersätta de tre rubinerna med tre diamanter till handratusen écus stycket.»
— Nå, Henriette?
— Jo, kära vän, diamanterna äro urtagna och sålda.
― Åh, Henriette, Henriette!… mumlade Margareta.
— Vad nu! utbrast Henriette med den mest sublima naivitet, som på samma gång karaktäriserade henne och hennes tidevarv, jag älskar ju Annibal!
— Det är sant, sade Margareta leende och rodnande på samma gång, du älskar honom mycket, du älskar honom till och med för mycket.
Emellertid tryckte hon hennes hand.
— Tack vare dessa diamanter ha vi nu de trehundratusen écus och dessutom mannen.
— Mannen… vilken man?
— Mannen som skall dödas. Du glömmer att det gällde ett människoliv också.
— Och du har fått den man du behöver?
— Det stämmer.
— För samma pris? frågade Margareta leende.
— För samma pris skulle jag ha fått tio stycken, svarade Henriette. Nej, jag har fått honom för femhundra écus.
— För femhundra écus… har du funnit en man som går in på att låta döda sig för det priset.
— Javisst… han måste ju leva!
― Kära vän, nu förstår jag dig inte längre. Tala klart och tydligt. Vi ha inte tid att gissa gåtor i den belägenhet, vari vi befinna oss.
