Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

72

— Hur så, ers majestät?

— Förstår du inte det?

— Förlåt, Karl, förlåt?

— Jag förlåter dig. Men sätt dig här, Marie, mellan oss båda.

— Jag lyder, svarade Marie.

Hon tog fram ett kuvert och satte sig mellan de båda konungarna samt började servera dem.

— Inte sant, Henriot, sade Karl, är det inte skönt att ha en vrå i världen där man vågar äta och dricka utan att någon förut prövat ens mat och vin?

— Ers majestät, svarade Henrik, var övertygad om att jag mer än någon annan förstår att uppskatta er lycka.

— Säg henne därför, Henriot, att det för att vi alltjämt skola vara lika lyckliga är nödvändigt att hon inte blandar sig i politiken, att hon inte kommer till hovet och framför allt att hon inte gör min mors bekantskap.

— Drottning Katarina älskar verkligen ers majestät så lidelsefullt att hon skulle kunna bli svartsjuk, svarade Henrik för att undvika kungens farliga förtroende.

— Marie, återtog kungen, jag har presenterat för dig en av de snillrikaste och spirituellaste personer jag känner. Vid hovet vill det inte säga litet. Han förvillar andra och jag är den ende som klart genomskådat honom, det vill säga inte hans hjärta men hans förstånd.

— Det smärtar mig, ers majestät, sade Henrik, att ni på samma gång som ni överdrivit det förra tvivlar på det senare.

— Jag överdriver ingenting, sade Karl. Framför allt brukar han göra förtjusande anagram. Säg åt honom att göra ett på ditt namn. Jag ansvarar för att han kan det.

— Åh, vad skall man väl kunna finna i namnet