att stjäla de hundra rosenobler, som du är skyldig oss.
— Nej, för tusan, sade Coconnas och som ett bevis…
Därmed kastade han till gubbens fötter den börs, som han mottagit av sin far för att reglera mellanhavandet med hans fordringsägare.
— Och som ett bevis, fortsatte han, har ni här era pengar.
— Och här har du, skrek modern från fönstret.
— Akta er, herr de Coconnas, akta er, ropade damen i hertigens palats.
Men innan Coconnas hann vända på huvudet för att följa varningen eller för att undgå hotelsen, flög ett tungt föremål vinande genom luften och träffade honom i huvudet, krossade värjan i hans hand och kastade honom avsvimmad till marken, innan han hann höra det dubbla skrik av glädje och förskräckelse, som ljöd till höger och vänster om honom.
Mercandon störtade med dolken i hand mot den avsvimmade Coconnas, men i samma ögonblick öppnades dörren till palatset och då den gamle blev varse bardisaner och värjor tog han till flykten, medan den dam han kallat ers höghet och vilkens skönhet syntes förfärlig i skenet från de brinnande husen, gnistrande av diamanter och ädelstenar sträckte sig ut ur fönstret och ropade till de nykomna under det hon visade på Coconnas.
— Där, där, mitt för mig. En adelsman i röd rock, ja, ja den där, den där…
