Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
139

av Navarra, det är alltid med glädje jag befinner mig hos ers majestät.

— Mera belåten med att vara här än där nere, va? fortsatte Karl IX sin egen tankegång i stället för att svara på Henriks artighet.

— Jag förstår inte, ers majestät.

— Titta ut, så skall ni förstå.

Och med en häftig rörelse gick eller snarare sprang Karl IX fram till fönstret och drog med sig sin svåger, som mer och mer förskräckt fick syn på de förfärliga silhuetterna av mördarne, som på däcket av en båt strypte och dränkte alla de offer man varje ögonblick förde till dem.

― Men i Guds namn, utropade Henrik dödsblek, vad är det som försiggår i natt?

― I natt befriar man mig från hugenotterna, sade Karl IX. Ser ni röken och lågorna där nere över Bourbonska palatset? Det är röken och lågorna från amiralens hus. Ser ni den där kroppen, som de präktiga katolikerna bär på en trasig halmmadrass? Det är liket av er vän Téligny, amiralens måg.

― Vad vill detta säga, utropade konungen av Navarra och tog förgäves efter fästet på sin dolk. Han darrade av vrede och blygsel, då han förstod att man på samma gång hotade och gjorde narr av honom.

— Det vill säga, skrek Karl IX likblek i ett plötsligt anfall av raseri, det vill säga att jag inte längre vill veta av några hugenotter omkring mig. Hör ni, Henrik? Är det jag, som är konungen? Är det jag som befaller?

— Men, ers majestät…

— Mitt majestät dödar och massakrerar i detta ögonblick allt vad som inte är katolskt. Det är mig ett nöje. Är ni katolik? skrek konungen, vars vrede alltjämt steg som en förfärlig havsvåg.