— Ni elaka varelse, ni vet mycket väl att min lycka ligger i händerna på en enda person och att denna person ler åt och leker med den stackars Henrik!
— Åhå, svarade baronessan, jag skulle snarare vilja tro motsatsen… att det är kungen av Navarra som ler åt och leker med denna person.
Henrik blev helt förskräckt över denna fientliga hållning men kom till den slutsatsen att den endast var en mask för hennes kärlek.
— Kära Charlotte, sade han, ni gör mig en orättvis förebråelse. Jag kan inte förstå, att en så vacker mun kan vara så grym. Tror ni verkligen att det är jag som gifter mig? Nej, ventre-saint gris, det är inte jag.
— Är det kanske jag? replikerade baronessan bittert, om nu en älskande kvinnas röst kan förefalla bitter för den, som hon förebrår för bristande kärlek.
— Med edra vackra ögon ser ni inte långt, baronessa, nej visst inte, det är inte Henrik av Navarra som gifter sig med Margareta av Valois.
— Vem skulle det då vara?
— Guds blod, det är den reformerta religionen som gifter sig med påven, det är hela saken.
— Åhnej, ers majestät, jag låter inte narra mig av era ordlekar. Ers majestät älskar drottning Margareta och jag förebrår er inte därför, Gud bevare mig därifrån! Hon är tillräckligt vacker för att bli älskad.
Henrik tänkte efter ett ögonblick, och medan han tänkte lekte ett fint leende på hans läppar.
— Baronessa, sade han, det tycks som om ni sökte tvist med mig. Men det har ni ingen orsak till. Vad har ni gjort för att hindra mig från att gifta mig med drottning Margareta, säg det… Ingenting, tvärtom har ni alltid gjort mig förtvivlad.
— Hur som helst, i dag har ni gift er med en annan.
