unge mannen grep den med båda händerna och tryckte den mot sina läppar.
— Men… mumlade han.
— Men var tyst! Vad är ni för en uppstudsig människa, som inte vill lyda vad er drottning befaller?
Därpå sköt hon in honom i kabinettet och stängde dörren. Hon lutade sig mot väggen och tryckte sina darrande händer mot hjärtat för att lugna dess våldsamma slag.
— Öppna, Gilonne, sade hon.
Gilonne lydde, och ett ögonblick därefter visade sig emellan draperierna konungens av Navarra fina, intelligenta men nu något oroliga ansikte.
— Ers majestät har låtit kalla mig, sade han till Margareta.
— Ja, ers majestät har mottagit mitt brev?
— Ja, och inte utan en viss förvåning, det tillstår jag, sade Henrik och såg sig omkring med en misstänksamhet som dock genast försvann.
— Och inte utan en viuss oro, eller hur? tillade Margareta.
— Nej, det medger jag. Jag är omgiven av skoningslösa fiender och av vänner, som kanske äro farligare än mina fiender, men jag har påmint mig att jag en kväll sett edra ögon lysa av ädelmod, det var på kvällen efter vårt bröllop, och en annan dag har jag sett dem stråla av mod, det var i går, den dag som var bestämd för min död.
— Nå, ers majestät? sade Margareta leende, under det Henrik tycktes vilja läsa ända in i djupet av hennes själ.
— Då jag tänkte på allt detta och läste er biljett, vari ni uppmanar mig att komma till er, sade jag till mig själv: Fången, utan vänner och utan vapen, har konungen av Navarra blott ett medel att dö på ett sätt, som historien skall omtala, det är
