steg i korridoren utanför och en nyckel sattes i låset.
— Vem är det? ropade hertigen, skyndade fram till dörren och sköt för regeln.
— För tusan, svarade en röst utanför, det var en egendomlig fråga. Vem är ni själv? Det är verkligen lustigt att komma hem till sig själv, och så tillfrågas det vem det är.
— Är det ni, herr de La Mole?
— Ja, visst är det jag. Men vem är ni?
Medan La Mole uttryckte sin förvåning över att finna sitt rum upptaget och försökte gissa vem inkräktaren var, frågade hertigen hastigt de Mouy.
— Känner ni de La Mole?
— Nej, ers höghet.
— Och känner han er?
— Det tror jag inte.
— Nå, då är det bra. För övrigt kan ni låtsas se ut genom fönstret.
De Mouy lydde utan att svara, ty de La Mole hade blivit otålig och bultade hårt på dörren. Hertigen kastade en sista blick på de Mouy och då han såg, att denne vände ryggen till, öppnade han dörren.
— Hans höghet hertigen! utropade de La Mole och tog häpen ett steg tillbaka. Åh, förlåt, mig, ers höghet.
— Det gör ingenting, herr de La Mole. Jag behöver ert rum för att ta emot en person.
— Var så god, ers höghet. Men jag ber vördsamt om tillåtelse att få ta min kappa och hatt där på sängen, för jag råkade förlora min andra i natt vid Quai de la Grève.
— Sannerligen, herr de La Mole, sade hertigen leende och räckte honom vad han begärde, ni har då blivit illa åtgången. Ni tycks ha varit ute för envisa tjuvar, efter vad det ser ut.
Den unge mannen bugade sig och gick ut i för-
