298
rummet för att byta om kläder utan att det minsta bekymra sig om vad hertigen hade att göra i hans rum. Det var nämligen någonting mycket vanligt i Louvren, att de rum som beboddes av de kungligas hovmän användes till alla möjliga mottagningar.
De Mouy närmade sig åter hertigen och båda stodo och lyssnade för att höra efter när La Mole slutat och gått sin väg. Denne befriade dem emellertid själv från besväret, ty han gick fram till dörren och sade.
— Förlåt ers höghet, men ers höghet har väl inte på vägen hit mött herr de Coconnas?
— Nej, men han var i tjänstgöring i imorse.
— Då har man mördat honom, mumlade de La Mole för sig själv.
Hertigen lyssnade tills hans steg ljödo mera avlägsna. Därpå öppnade han dörren och drog de Mouy med sig.
— Ge akt på honom när han går sin väg, sade han, och försök göra efter hans oefterhärmliga hållning.
— Jag skall göra mitt bästa, svarade de Mouy. Men tyvärr är jag inte någon sprätt utan soldat.
— I varje fall väntar jag er före midnatt i korridoren. Om mina båda hovmäns rum är ledigt, gå vi dit. Om det inte är det, skall vi ta reda på ett annat.
— Ja, ers höghet.
— Alltså i kväll, före midnatt.
— Ja, ers höghet.
— Apropå, de Mouy, sväng på högra armen när ni går. Den rörelsen är särskilt utmärkande för de La Mole.
