Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
323

som han så väl förstod att visa vissa personer och vid vissa tillfällen, när det gäller de Mouy behöver man inte ens tala om den saken.

— Ers majestät har rätt, sade den unge mannen. Men jag behöver ert, ty jag måste säga åt våra ledare att jag har fått det. Ni är ej katolik, eller hur?

Henrik ryckte på axlarna.

— Ni avstår inte från Navarras tron?

— Jag avstår inte från någon tron alls, de Mouy. Jag förbehåller mig endast rätt att välja den bästa, det vill säga den, som bäst passar mig och er.

— Och om ers majestät innan dess skulle bli arresterad, lovar ers majestät då att ingenting yppa, inte ens under tortyr?

— Det svär jag vid Gud, de Mouy.

— Ännu ett ord, ers majestät, när får jag återse er?

— Ni skall i morgon få en nyckel till mitt rum, Ni kan gå in där så ofta det blir nödvändigt och vid vilken tid på dygnet som helst. Hertigen av Alencon får svara för er närvaro i Louvren. Gå nu upp genom lilla trappan. Jag skall visa er vägen. Under tiden torde drottningen föra in hit den andra röda kappan, som är lik er och som var i förrummet nyss. Man får inte skilja mellan er båda eller ana, att det finns två körsbärsröda kappor. Eller hur, ers majestät?

De sista orden åtföljdes av en leende blick på Margareta.

— Ja, svarade hon utan att förändra en min, den där herr de La Mole är nämligen i hertigens tjänst.

— Ja, försök att vinna honom, ers majestät, sade Henrik med fullkomligt allvar. Spara varken på guld eller löften. Jag ställer alla mina skatter till hans disposition.