en för litet. Du vill således inte ta emot oss, din skälm.
— På min ära, mina herrar, eftersom ni tar den tonen, skall jag svara er helt uppriktigt.
— Nå, svara då, men fort.
— Jo, jag skulle helst vilja avstå från den äran att ta emot er.
— Varför då? frågade Coconnas och bleknade av vrede.
— Därför att ni inte har några betjänter, och om jag får ett rum för en herre upptaget, får jag i stället två för tjänare tomma.
— Herr de la Mole, sade Coconnas och vände sig om, tycker ni inte som jag, att vi skulle ta och göra kål på den här galgfågeln?
— Det är lätt gjort, svarade de la Mole och gjorde sig liksom sin följeslagare redo att piska upp värdshusvärden.
Detta hot från de båda adelsmännen tycktes emellertid inte alls skrämma värdshusvärden. Han nöjde sig med att taga ett steg tillbaka, så att han kom innanför dörren.
— Det syns, sade han i plumpt gäckande ton, att herrarna äro från landet. I Paris gör man inte längre kål på de värdshusvärdar, som neka att hyra ut sina rum. Här gör man kål på grandseigneurerna men inte på borgarna, och om ni bråkar alltför mycket kommer jag att kalla hit mina grannar, vilket kommer att ha till följd att ni bli behandlade på ett sätt, som är föga värdigt två adelsmän.
— Han gör narr av oss! utropade Coconnas utom sig. Guds död!
— Gregoire, min bössa! sade värden i samma lugna ton som han skulle ha sagt: En stol åt herrarna här!
— Trippe del papa! skrek Coconnas och drog värja, vad säger ni, herr de la Mole?
— Jag säger att värden på Vackra Stjärnan, har
