— Nåväl, låt oss då spela, sade La Mole och samlade ihop sina kort och ordnade dem
— Ja, låt oss spela… och ni kan lugnt spela med mig, ty om jag också skulle förlora hundra guldécus, så kan ni vara säker på att jag skall betala dem i morgon.
— Lyckan kommer således till er medan ni sover?
— Nej, det är jag som tänker gå och söka upp henne.
— Var då? Jag följer med er.
— I Louvren.
— Tänker ni vända tillbaka dit i natt?
— Ja, jag är i natt kallad till särskild audiens hos hertigen av Guise.
Så fort Coconnas började tala om att gå och söka sin lycka i Louvren, slutade La Hurière upp med att skura sin hjälm samt gick och ställde sig bakom de La Moles stol, så att endast Coconnas kunde se honom. Från denna plats gjorde han en mängd tecken åt piemontesaren, som dock var alltför upptagen av spelet och samtalet för att märka dem.
— Det var märkvärdigt, sade La Mole, det ser verkligen ut som om vi skulle vara födda under samma stjärna. Jag också har blivit kallad till Louvren i natt, men inte av hertigen av Guise utan av kungen av Navarra.
— Har ni fått lösen?
— Ja.
— Och något igenkänningstecken?
— Nej.
— Men det har jag. Min lösen är…
I detta ögonblick gjorde La Hurière en så häftig åtbörd, att piemontesaren tvärtystnade och blev mera häpen häröver än över att han i samma drag förlorade tre écus. La Mole märkte den förvåning som avspeglades i hans motspelares ansikte, och vände
6. Drottning Margot.
