82
sig om, men han såg ingenting annat än värdshusvärden, som stod bakom honom med korslagda armar och den nyputsade hjälmen på huvudet.
— Hur är det fatt? frågade La Mole Coconnas.
Coconnas såg på värden och på sin motspelare utan att svara. Han förstod nämligen inte vad mäster La Hurières åtbörder skulle betyda.
Värdshusvärden förstod att han måste komma till hans hjälp.
— Saken är den, sade han hastigt, att jag också är road av kortspel, och då jag gick fram för att se på hade jag tagit på mig min krigarhjälm, viket naturligtvis såg underligt ut på en fattig borgare som jag.
— Ja, han ser verkligen lustig ut, sade La Mole och brast i skratt.
— Nåja, sade La Hurière med underbart väl spelad godmodighet och en underdånig bugning, vi fattiga borgare äro icke så värst farliga och förstå inte att skicka oss så vackert. Det är bara tappra adelsmän som ni, som kunna gå i guldhjälm och med vackra huggvärjor, medan vi bara behöva gå på vakt och…
— Jaså, sade La Mole, går ni på vakt?
— Javisst, herr greve, jag är sergeant vid borgarmilisen.
Och medan La Mole åter gav ut korten, drog sig La Hurière tillbaka efter att ha lagt ett finger på munnen för att varna den lösmynte Coconnas, som var ännu mera förvånad än förut.
Detta var utan tvivel orsaken till att han förlorade i andra omgången lika hastigt som i den första.
— Så där ja, sade La Mole, nu är det slut med era sex écus. Vill ni fortsätta och ta revansch med er blivande förmögenhet som insats.
— Gärna det, svarade Coconnas, mer än gärna.
