— Men innan vi fortsätter… sade ni inte, att ni hade stämt möte med hertigen av Guise?
Coconnas kastade en blick mot köket och såg på La Hurière, som upprepade sin tysta varning.
— Javisst, sade han, men tiden är inte inne ännu. Låt oss för resten tala en smula om er, herr de La Mole.
— Jag tror att vi gjorde bättre i att tala om spelet, min bäste herr de Coconnas. Nu är jag rädd för att jag vinner ytterligare sex écus av er, om jag inte tar miste.
— Guds död, så är det verkligen… jag har alltid hört att hugenotterna ha tur i spel. Fan anamma, jag har nästan lust att bli hugenott!
La Hurières ögon glödde som eldkol. Men Coconnas, som var helt och hållet upptagen av sitt spel, märkte det inte.
— Gör det greve, gör det, sade La Mole. Fast anledningen är en smula egendomlig, kommer ni att bli välkommen bland oss.
— Coconnas rev sig bakom örat.
— Om jag vore säker på, att er tur kommer sig just därav, sade han, så skulle jag nog svara ja… för när allt kommer omkring, så är jag inte så värst förtjust i mässan, och kungen är det inte heller…
— Och vidare är det en så vacker religion, sade La Mole, så enkel, så ren…
— Och så är den på modet, sade Coconnas, och så för den med sig tur i spel… det märks minsann, fan anamma… ni får ju bara ess, fast jag har hållit ögonen på er hela tiden. Ni spelar ärligt spel, ni försöker inga trick. Man måste sannerligen vara hugenott…
— Nu är ni skyldig mig ytterligare sex écus, sade de La Mole lugnt.
— Åh, vad ni frestar mig! sade Coconnas och
