Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

84

om jag i natt inte blir belåten med hertigen av Guise…

— Vad då?

— Jo, då ber jag er i morgon presentera mig för kungen av Navarra, och ni kan vara lugn för, att om jag väl en gång blivit hugenott, så kommer jag att vara ivrigare hugenott än Luther, Calvin, Melanchton och alla reformatorer i världen.

— Tyst, sade La Mole, ni retar upp värden mot er.

— Javisst, det är sant, svarade Coconnas och såg bort mot köket. Nej, han lyssnar inte på oss, han är alltför upptagen just nu.

— Vad gör han? frågade La Mole, som inte kunde se honom från sin plats.

— Han står och pratar med… För fan… det är han!

— Vilken han?

— Den där underliga nattfågeln, som han stod och talade med då vi kom hit första gången. Det var tusan vad han verkar ivrig. Hör på, mäster La Hurière, är det händelsevis politik ni pratar?

Denna gång svarade mäster La Hurière med en så energisk och befallande åtbörd, att Coconnas trots sin stora passion för kortspel steg upp och gick fram till honom.

— Vad är det åt er? frågade La Mole.

— Önskar herr greven vin? frågade La Hurière och fattade hårt Coconnas hand. Jag skall genast skicka efter. Gregoire, vin åt herrarna.

Därpå viskade han i örat på Coconnas:

— Tyst, viskade han, tyst, om livet är er kärt och skicka bort ert sällskap!

La Hurière var så blek och den andre mannen såg så mörk och dyster ut, att Coconnas kände liksom en rysning och vände sig om mot La Mole:

— Ursäkta mig, käre herr de La Mole, sade han, men nu har jag förlorat femtio écus i en hand-