vändning. Jag har otur i kväll och är rädd för att komma i förlägenhet.
— För all del, svarade La Mole, som ni behagar. För resten har jag ingenting emot att få kasta mig på min säng en stund. Mäster La Hurière…
— Herr greve?
— Om någon skulle komma och fråga efter mig från kungen av Navarra, så väck mig. Jag kommer att lägga mig påklädd och kan därför genast vara färdig.
— Det är alldeles som jag, sade Coconnas. För att hans höghet hertigen inte skall behöva vänta på mig ett enda ögonblick tänker jag göra i ordning mitt igenkänningstecken. Mäster La Hurière, ge mig en sax och vitt papper.
― Gregoire, ropade värden, gå efter vitt papper till ett brev och en sax till att klippa kuvertet.
— Sannerligen sade piemontesaren för sig själv, här försiggår någonting ovanligt.
― God afton, herr de Coconnas, sade La Mole. Vill ni vara god och visa mig vägen till mitt rum, mäster La Hurière. Lycka till, herr de Coconnas!
Därmed försvann La Mole i spiraltrappan, åtföljd av värdshusvärden.
Nu fattade den hemlighetsfulle främlingen Coconnas i armen och drog honom avsides samt sade hastigt:
— Min herre, nu har ni tio gånger varit nära att röja en hemlighet, varav hela kungarikets öde beror. Gud har velat att er mun tillslöts i rätt tid. Om ni hade sagt ett ord till, skulle jag ha jagat en kula genom huvudet på er. Men nu äro vi ensamma.
― Vem är ni, som talar till mig i en så befallande ton?
