afdelning förutsett detta och till afdelningens sessionssal i Tuilerierna beställt en ganska god middag för afdelningens samtlige ledamöter. Under middagen kom den österrikiske ministern, grefve von Metternich, att gå förbi salen i sällskap med flera medlemmar af sitt lands beskickning och blef inbjuden att deltaga i måltiden. Efter dess slut kom äfven ryska sändebudet, furst Kurakin, till salen. Återstoderna efter middagen voro visserligen föga presentabla, men hopsamlades emellertid, och den ryske ambassadören inbjöds. “Denna tämligen egendomliga scen”, säger Pasquier, "hade olyckligtvis en slående likhet med de båda diplomaters ömsesidiga ställning, hvilka efter hvarandra åtnjöto vår gästfrihet, en ställning, som blott alltför snart bekräftade storkanslern Cambacérès” farhågor, att Frankrike skulle om två år vara i krig med den suverän, ur hvars familj kejsaren icke hämtat sin gemål”.
Den nya kejsarinnan hade hela sina aderton års ungdomliga friskhet, var “skär och hvit”, något fyllig, men saknade hvarje initiativ, liksom nästan alla idéer. Sin kejserlige makes storhet förstod hon icke, men trög och liknöjd af naturen, fann hon sig utan svårighet i sin ställning. För sitt nya fäderneslands lycka eller olycka hyste hon icke minsta intresse, och efter Napoleons fall tröstade hon sig öfver förlusten af en kejsarkrona i sin hofmarskalks, grefve Neippergs, armar, liksom hon också glömde den son, som född den 20 mars 1811, afled i Wien den 22 juli 1832, förtärd af otillfredsställdt verksam- hetsbegär och ärelystnad, noga bevakad af sin morfader, kejsar Frans II, och hans statskansler, furst Metternich, samme Metternich, hvilken förebådat hans tillkomst, då han på kejsarinnans förmälningsdag under allmänt jubel drack en skål för “konungen af Rom”.
* * *
På Napoleons tillfrågan, hvad han tyckte om Paris, berättas konungen af Würtemberg, som befann sig som gäst i den franska hufvudstaden, hvilken han omsorgsfullt besett, ha svarat: “Jag finner den mycket bra för att vara en stad, som stormats af arkitekterna!” Svaret var i hög grad betecknande, ty hela staden belamrades i själfva verket af byggnadsmaterial, som användes till uppförande af de många monument och andra stora arbeten, som skulle utföras på befallning af kejsaren, hvilken gaf en kraftig impuls åt så väl arkitekturen som konstindustrien.
Till följd af omständigheternas makt hade arkitekturen under revolutionstiden helt och hållet offrats; endast den af Soufflot 1757 började Sainte Genévièves kyrka fullbordades under denna tid, men undandrogs sitt religiösa ändamål och måste under den stolta titeln af ett franskt “Pantheon” låna sig till att mottaga en Marats stoft. Med kejsarrikets upprättande började emellertid äfven arkitekturen åter uppblomstra. Genom de första uppgräfningarna i Herculanum och Pompeji hade man börjat bli något närmare bekant med antikens former, och endast en byggnadsstil, som återupplifvade dessa former, kunde anstå den nye Cæsar. Romersk måste för den skull konsten bli, romersk de offentliga byggnadernas arkitektur och monumentens stil, romersk dekoreringen af hus och hem och romerskt allt husgeråd. Återgången till ett årtusende gamla mönster måste naturligtvis föranleda många oegentligheter och anakronismer,
