relse med den vinst bolaget sedermera drog af uppfinningen. Med några förändringar har Heilmanns förträffliga kammaskin bibehållits intill denna dag.
Den förändring som den fulländade mekaniska ylleväfnadstekniken införde i ylleväfvarnes ställning, i det storartade klädesfabriker och ullspinnerier anlades i England, Frankrike, Belgien och Tyskland, försiggick med en märkvärdig likformighet i jämförelse med de omhvälfningar, som bomullsindustrien led genom maskinernas införande. Visserligen uteblef icke heller vid denna förändring den olyckliga följden, att många klädesväfvare blefvo brödlösa, men öfvergångsperioden från handtverksdriften i smått till industridriften i stor skala har inom yllemanufakturen ledsagats af uppkomsten af en hel rad nya smärre och äfven mera betydande ylleväfnadsgrenar. Sålunda erhöll exempelvis fabrikationen af ullgarn till strumpor äfvensom själfva strumpfabrikationen ett lifligt uppsving, sålunda uppstodo fabriker för väfvande af schalar och dukar, och fabrikationen af tyger till damklädningar förstorades betydligt. Man uppfann lätta tyger till herrkläder äfvensom västtyger, tillverkade möbeldamast och borddukar förutom en mängd andra ylleartiklar.
Hand i hand med denna ylleindustriens utveckling gick äfven produktionen af råvaran. Fårafvel för ullens erhållande hade i större eller mindre grad ägt bestånd öfver hela Europa, och mycket hade äfven gjorts för att genom kroasering med bättre raser, i synnerhet med den spanska merinorasen, förbättra ullens kvalitet och vinna en större kvantitet. Men huru mycket fårafveln än skulle uppblomstra i Europa, har den dock vida öfverträffats af fårafvelns utveckling i andra världsdelar. Världens hela ullproduktion uppgår vid århundradets slut till omkring 1,105,000,000 kilogram, af hvilka på Ryssland komma 180, England 65, Frankrike 45, Tyskland 22, Österrike 20, Spanien 25, Italien 10, på det öfriga Europa 55, men på Australien 210, Amerika 318, Asien 110 och Afrika 50 millioner kilogram. År 1788 ägde Australien endast 29 får, och från denna ringa början uppstod en kulturgren, med hvilken den europeiska ullproduktionen icke längre förmår konkurrera.
Om Australiens fårafvel och på samma gång om ullens förädlande har kapten Macarthur inlagt odödlig förtjänst. På sin egendom vid Botany Bay invid Sydney hade han 1793 samlat en liten hjord af 10 inländska och omkring 30 indiska får, som han köpt af en ostindiefarare, till hvilka han ytterligare 1801 förvärfvade några får af en engelsk ämbetsman. År 1797 fick han tillfälle att köpa 3 spanska bockar och 5 tackor, hvilka från Holland kommit til Kap och därifrån till Port Jackson i Australien, och nu började han med största sorgfällighet ägna sig åt fårafveln. Hans hjord ökades hastigt, och lika hastigt förbättrades dess ull. Då Macarthur erhöll underrättelse om att den kungliga fullblodshjord, som Georg III ursprungligen låtit lord Auckland anskaffa från Spanien, skulle försäljas, reste han 1804 till England och köpte 8 af hjordens hästa får, förutom andra, som han öfverförde till Australien. Förökningen och förädlingen af hans hjordar öfvertygade hans grannar om fördelarne af hans företag, och man började följa hans exempel. Redan 1803 funnos 10,157 får i Australien, år 1891 hade deras antal, med inbegrepp af fåren på Nya Seeland, vuxit till 124,547,635, och då 1807 endast 23 centner ull utfördes, utfördes 1890