mande släkters frihet, säkerhet och odling åt samhällets närvarande behof af en kraftfull styrande makt, eller åt den allmänna och enskilda öfvertygelsen om den furstes dygder, som först skall denna makt af ett tacksamt folk mottaga; så skola utskottets ledamöter, erkännande villigt den ofullkomlighet, som må upptäckas i deras så skyndsamt fullbordade arbete, likväl anse det hela däraf äga något värde och sig hafva uppfyllt, hvad riksens ständer med skäl kunnat af dem vänta. Utskodet har sökt bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd; en domaremakt, själfständig under lagarne, men ej själfhärskande öfver dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lämna den återhållande något af den återhållnas verkningsförmåga. På dessa hufvudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvikt skall den statsförfattning hvila, som utskottet föreslagit.”
Den konselj, som vid denna tid omgaf den ålderstigne Carl XIII, var sannerligen icke bäddad på rosor. Knappt hade kröningssaluten tystnat, förrän den åtföljdes af de ryska kanonernas dunder vid Ratan, ty midt under alla förändringar i regeringen och ständernas öfverläggningar i Stockholm, hade kriget mot Ryssland fortgått, och detta på svensk mark ändå. Den 15 maj afskuro ryssarne en svensk styrka under öfverstelöjtnant Furumark och tvungo densamma att kapitulera, hvarpå Döbeln måste utrymma Umeå, som besattes af ryssarne. Medan Adlersparre med västra armén låg overksam i Stockholm, utrustade man en expedition, som skulle landstiga i Ratan för att därifrån falla ryssarne i Umeå i ryggen; företaget misslyckades och ledde endast till att den ryske befälhafvaren Kamenski tvang den svenska styrkan att anträda återtåget och slutligen inskeppa sig efter en ansenlig förlust af döda och sårade. Ryssarne lämnade visserligen Umeå, men icke den svenska jorden, förrän kriget omsider slutade genom underhandlingarna i Fredrikshamn, där Sverige den 17 september måste finna sig i att afträda hela Finland till Torneå och Muonio älfvar, äfvensom de Åländska öarne till Ryssland, förbinda sig att biträda kontinentalsystemet och stänga sina hamnar för engelska så krigs- som handelsfartyg, dock under förbehåll, att salt och sådana kolonialvaror, som genom bruket blifvit för Sveriges invånare nödvändiga, finge fortfarande införas.
Finland hade således gått förloradt för Sverige och skulle nu under rysk öfverhöghet gå nya öden till mötes. Den utveckling, Finlands inre förhållanden togo efter svenskarnes utdrifvande ur landet, ha för landets ställning vid århundradets slut varit af icke ringa betydelse. Denna utveckling berodde i själfva verket på, huru den ryske själfhärskaren skulle behandla det land han eröfrat och hvilket mått af själfständighet och själfstyrelse han skulle unna sina nya undersåtar. I detta hänseende verkade flera inflytanden bestämmande på Alexander I:s hållning.
Den förre svenske undersåten, grefve Sprengtporten, rådde kejsaren att söka vinna finnarnes välvilja genom att förunna dem personliga och politiska rättigheter, inkalla den finska landtdagen och låta denna öfverlägga om landets behof och bekräfta föreningen med Ryssland. Sprengtporten hade emellertid
