De äldste återtaga sina öfverläggningar utan att veta hvilket beslut de skola fatta, och Bonaparte begifver sig, denna gång åtföljd af några officerare och fyra grenadierer, till orangeriet, där de femhundrades råd håller sitt sammanträde. Då Bonaparte med hatten i hand vill gå fram mellan bänkarne, resa sig de deputerade och skynda med hotande åtbörder mot honom. Ropen: “Ned med diktatorn! Ned med tyrannen! Ställ honom utom lagen!” skalla mot honom. Blek och förvirrad står Bonaparte midt i en krets af sina bittraste motståndare och kan icke få fram ett ord; officerarne se sin generals fara, skynda till hans hjälp och föra ut honom på borggården.
De deputerade återtaga sina öfverläggningar. Förslag väckes att förklara Bonaparte och hans anhängares i akt, men Lucien vägrar att framställa proposition på förslaget och fordrar, att man skall höra hans broder. Då man vägrar, förklarar han, att det är förbi med friheten och att han, såsom vittnesbörd om det allmännas sorg, nedlägger tecknen på sin värdighet som president, hvarpå han skyndar ut till trupperna och vädjar till dem om skydd för den kränkta och hotade medborgerliga friheten. Med Murat och Leclerc i spetsen intränga grenadiererna under trumhvirflar i orangeriet och drifva ut de deputerade genom de höga fönsterdörrarne.
Senare på aftonen samlar Lucien ett antal medlemmar af de femhundrades råd, på hvilka han tror sig kunna lita, till ett sammanträde i orangeriet, och bland de under eftermiddagens tumult kullkastade bänkarne förklara sig dessa deputerade, hvilkas antal man icke förmår urskilja i mörkret, som i det stora rummet endast framträdde så mycket skarpare vid det magra skenet från ett par ljus på presidentens bord, för majoriteten af de femhundrades råd. En hand full deputerade, från 30 till 120—antalet uppgifves olika—besluter, att Bonaparte gjort sig väl förtjänt om fosterlandet, i det han räddat lagstiftande kåren från en mordisk minoritet; man besluter direktoriets afskaffande och upprättar proskriptionslistor, en provisorisk regering af tre konsuler, Sieyes, Roger Ducos och Bonaparte, tillsättes med uppdrag att återställa ordningen i förvaltningen och freden inom och utom landet; ett utskott på tjugufem medlemmar skall hjälpa konsulerna med ärendenas handläggande och skola dessutom förbereda en ny författning; slutligen ajourneras lagstiftande kårens sammanträden till den 20 februari 1800.
Dessa åtgärder vidtagas under lifligt bifall från de deputerades betjänter, som för nattkylan tagit sin tillflykt in i salen, och före klockan ett på morgonen har äfven de gamles råd biträdt besluten. Klockan tu inställa sig de tre konsulerna inför det fåtal inkräktare, som oblygt kallar sig de femhundrades råd, aflägga inför Lucien trohetseden åt den ena och odelbara franska republiken, åt jämlikhet och frihet, åt det representativa styrelsesättet, hvarpå Lucien högtidligt förklarar, att “om friheten föddes i bollhuset i Versailles, så befästes den i orangeriet i Saint-Cloud.”
Sedan samma komedi upprepats i de äldstes råd, åtskildes församlingen, Bonaparte åkte med Sieves och Lucien tillbaka till Paris, och statskuppen var fullbordad.
* * *
“Vi ha nu rifvit ned, nu gäller det att åter bygga upp,” var förste konsulns ord efter statskuppen den 18 brumaire till hans båda medkonsuler, och han förlorade
