sina studier tämligen regellöst på egen hand och öfverlämna sig åt de ingifvelser, han erhöll under ensliga vandringar i skog och mark. “Det val af lefnadsyrke, han till hälften gjort, under det hans framtidssyner däfnade på Dalälfvens i fururam nitade spegelglas”, såsom hans efterträdare bland de aderton i den högre akademiska stilen uttrycker sig, erhöll snart sin stadfästelse, då Hwasser endast femton år gammal blef student och ägnade sig åt medicinens studium. Med den ringa erfarenhet, som tre månaders tjänstgöring 1811 på serafimerlasarettets kirurgiska afdelning kunde gifva Hwasser och för öfrigt endast bokliga studier blef han den 3 juni 1812 medicine licentiat och förordnades redan på hösten att under öfverfältläkaren Weltzins chefskap förestå första afdelningen af garnisonssjukhus. Året därpå följde Hwasser som fältläkare den svenska arméen till Tyskland och tjänstgjorde under fälttåget vid flera sjukhus, hvarunder han fick tillfälle att höra “tyskarnes klagovisor öfver Napoleons förtryck efterträdas af det mest oförskämda och vämjeliga skryt och den jargon, de sedan förde mot sin hjälpare, i synnerhet mot Carl Johan redan då”. Efter återkomsten till hemlandet sökte och erhöll han professuren i praktisk medicin i Åbo 1817, hvilken han sedermera utbytte mot den i Uppsala.
Så högt Hwasser än ställde medicinens mål, då han i denna ville se “den starka och djupa rot, ur hvilken företrädesvis den vishet kunde i framtiden växa upp, som skulle förmå rädda kulturen från det upplösningstillstånd, hvaraf den hotades”, och fastän han ansåg, att “forskaren förgäfves hoppades vinna den sanna vishetens krona, om han saknade insikt i lifvets heliga ursprung samt i dödens och sjukdomens fruktansvärda hemligheter”, så var Hwassers skaplynne likväl allt utom anlagdt för naturvetenskaplig forskning. Själf säger han, att han utmärkte sig för “tafatthet och otymplighet i tekniskt hänseende, som sträckte sig till allt, som tillhörde handlingars detalj”; “fintlighet, rådighet, esprit d’arrangement m. m.” förklarar han sig aldrig ha haft, och “känslan af denna brist,” säger han, “har vid sjuksängen plågat mig i den grad, att jag blifvit rent af dum och känt mitt hufvud fyllas af töcken, som skingrat sig först efter det jag fätt vara någon stund för mig själf”. Han erkände också, att hans “förmåga både af iakttagelse och af reflexion varit tämligen svag”, men i stället hade hans “positiva tankekraft, hans förmåga af själfständig meditation och ursprunglig tankeutveckling varit verkligen stark, till och med rik”. Med sådana förutsättningar och dessutom djupt inne i sin tids naturfilosofiska spekulationer, saknade han allt sinne för den stränga naturvetenskapliga forskningsmetod, som genom iakttagelse och experiment och en noggrann kontroll öfver detaljer och kritik af det iakttagna för äfven medicinen framåt med fysioiogiens och patologiens ständiga stöd. I stället sökte han ur sin tankes djup hopkonstruera den lärobyggnad, som för honom skulle ersätta den exakta forskningen och göra medicinen till en stor, allt pånyttfödande kulturmakt och ett kraftigt värn mot den kringsiggripande materialismen.
I Hwassers ögon befordrades materialismen af “naturkunnighetens upplösning i specialkunskaper,” hvilkas mängd, enligt hans tanke, befordrade “en på ytan sökande dilettantism, som snart nog med sina oräkneliga krypväxter skulle betäcka tankens värld, så att någon större idé icke någonstädes förmådde genombryta den tunga massan och göra sin himmelåtsträfvande syftning gällande”.
