person yttrat sig vilja sätta en kula genom kronprinsens hufvud, om han komme åt den orten.” Angifvelsen kom från sonen till Lindsfelts svåger, och, enligt ett i statsrådet fattadt beslut, häktades Lindsfelt, fördes till Stockholm och sattes i fängelse. Emellertid kunde inga bevis presteras, och, trots landshöfdingens i Nyköping, P. Skjöldebrands, hela nit skulle saken sannolikt ha “afdunstat i löjlighet för auktoriteterna,” om icke Lindsfelt, möjligen oroad af samvetskval öfver äldre illgärningar och befarande en sträng efterräkning för dessa, i fängelset hängt sig med sin halsduk i spjället.
*
Den 5 februari 1818 slocknade den skuggkonung, som på Sveriges tron bär namnet Carl XIII, utan att i fosterlandets historia lämna annat vedermäle än en personligen tapper och i det hela välvillig, men för öfrigt svag och skäligen betydelselös personlighet, som af händelserna förts fram till en plats, där han utan Carl Johans kraftiga stöd aldrig skulle kunnat bibehålla sig.
Från yngre år stor ordensvurm med utpräglad böjelse för mysticism, var han ett lätt byte för äfventyrare, hvilka med en fräckhet utan like under sista hälften af förra århundradet och under detta århundrades första år, i likhet med den bekante Cagliostro, alla charlataners öfverstepräst, föregåfvo sig vara i besittning af fornegyptiska och urgamla, från konung Salomo nedärfda vishetsskatter och såsom frimurare, rosencreutzare, illuminater, asiatiska bröder bedrefvo sitt spel. Björnram, Ulfvenclou och Boheman, så hette den trio, som i sina occulta läror snärjde icke allenast Carl XIII:s förstånd, utan äfven förmörkade förnuftet hos medlemmar af den högre svenska adeln.
Den djärfvaste af dessa bedragare var tvifvelsutan Boheman. I ett rum i Stockholms slott, hvilket hertig Carl låtit inreda och dekorera till ett slags tempel, höllos under Bohemans ledning sammankomster af ett ordenssällskap, i hvilket hertigen, hertiginnan, excellenserna, grefvarne Ruuth och Brahe och den senares grefvinna låtit intaga sig. Boheman var hög frimurare och gjorde därjämte propaganda för illuminaterorden, som förstått att skaffa sig stort politiskt inflytande i flera tyska stater och nu under prinsens af Hessen öfverinseende, hvars handtlangare Boheman var, skulle utsträckas äfven till Sverige. I templet fanns ett altare, där Boheman plägade utdela sakramenten. För öfrigt saknades icke heller i högsta grad stötande emblem och ceremonier. Då Boheman slutligen afslöjades, försäkrade både hertigen och hertiginnan, att han vore en människa med öfvernaturlig förmåga, men blefvo till sin både förargelse och förskräckelse till sist varse, att de låtit missbruka sig till politiska omstörtningssyften och bedraga sig på det gröfsta sätt samt dessutom hjälpt till att bedraga sig själfva. Boheman häktades i februari 1803 och fördes ur landet.
Carl XIII vistades äfven såsom konung allra helst på sitt kära Rosersberg, där han under brorsonens regering tillbragt flera år i ett slags förvisning från hofvet och hufvudstaden. Tobakspipan och patiencebordet voro hans mest omtyckta tidsfördrif. I statsrådets öfverläggningar och föredragningar deltog han visserligen, men hans försvagade kropps- och själskrafter satte därvid en högst egendomlig prägel på hans sätt att regera.
Vid Carl Johans första ankomst till Sverige och innan kronprinsen blifvit förtrogen med den gamle monarkens vanor, vållade detta stundom ganska bryd-
