lägga dessa ämnens viktigaste kemiska konstanter. Till dessa kemiska tecken valde han begynnelsebokstafven till hvarje elements latinska namn, och detta kemiska teckenspråk tillämpade han äfven på mineralernas sammansättning, så att man af den kemiska formeln för ett mineral också genast kunde se dess sammansättning, hvarvid antalet volymer syre, som förenade sig med en radikal till denna sammansättning, angafs genom punkter eller siffror, skrifna såsom exponenttecken; sålunda tecknades exempelvis formeln för svafvelsyrad kopparoxid med 2SO3+CuO2 eller S2Cu. Dessa at Berzelius införda tecken ha från samtid och eftervärld rönt ett bifall och omfattats i en utsträckning, som väl förklaras af den oerhörda tids- och rumbesparing, den oskattbara noggrannhet, klarhet och öfverskådlighet, de medfört. Numer kunna de icke undvaras, och trots sin rent formella natur ha de genom att undanrödja tallösa uppehåll, otydligheter och missförstånd verkat såsom en mäktig häfstång för den kemiska forskningens framåtskridande.
Tillsammans med Wilhelm Hisinger gjorde Berzelius sina undersökningar öfver den elektriska strömmens inverkan på saltlösningar, och tillsammans med medicinalrådet Magnus Martin af Pontin (1781—1858) undersökte han de alkaliska jordarternas reduktion medelst den elektriska strömmen. De första undersökningarna skedde redan 1802, före Davys likartade undersökningar, men voro icke bekanta för den franska vetenskapsakademien, då denna tilldelade Davy det stora pris, som Napoleon utfäst för den bästa afhandlingen om den af Volta uppfunna elektriska stapelns kemiska verksamhet. Vetenskapsakademien i Paris förklarade sedan, att om Berzelius’ undersökningar varit bekanta för densamma vid prisets utdelande, skulle detta delats mellan den svenska och den engelska vetenskapsmannen. Redan i dessa grundläggande arbeten fann Berzelius de lagar, enligt hvilka ur metallsaltlösningar genom den elektriska strömmens inverkan metallerna afskiljas vid den negativa, syrorna däremot vid den positiva polen, och samtidigt påvisade han de många analogier kroppar med liknande elektriska förhållanden erbjuda. Såsom resultat af dessa arbeten uppställde Berzelius en riktig teori för Voltas pelare, i det han ådagalade, att dess elektriska energi måste vara en produkt af kemiska omsättningar — en elektrokemisk teori, som under många år förkunnades såsom dogm, men därpå häftigt bekämpades och delvis öfvergafs af Berzelius själf på senare år, till dess den åter genom den svenske forskaren, prof. Arrhenius, funnit en glänsande uppståndelse, om också i en något annan dräkt:
“Den teori, som nu har vunnit seger,
se’n öfverallt man pröfvat har och tänkt,
just med Berzelii lära frändskap äger —
och svensk som han, sitt land den ära skänkt.”
På den analytiska kemiens område uppfann Berzelius 1823 nya metoder till mineralernas analys och var den förste, som 1828 noggrannt verkställde den svåra analysen af platinamalmer och därigenom befordrade kunskapen om deras sammansättning. Tillsammans med Hisinger upptäckte han den sällsynta metallen cer äfversom thorium, hvilka båda kroppar bilda materialet till de Auerska glödlamporna. Af andra kemiska element framställde han för första gången silicium, zirkonium och tantal, och hans arbete öfver selen är verkligt klassiskt. Till följd
