fattande och genomgripande reformer i statsförvaltningen, till ett nytt undervisningssätt, till de allmänna räkenskapernas förenklande i banken, i stats- och riksgäldskontoren m. m. Han insåg äfven den stora betydelsen af representationens omdaning och var så genomträngd af nödvändigheten, att adeln själfmant skulle afstå från sin företrädesrätt att utgöra ett själfständigt stånd, att han under sin sista sjukdom lät sin hustru såsom svar på landtmarskalkens hälsning från ridderskapet och adeln skrifva till landtmarskalken: “Bed adeln icke så länge hålla på sin själfskrifvenhet, att han icke har någon nytta af hennes själfuppoffring.”
Ehuru prydd med ämbetsmannens liksom den enskilde mannens dygder, kunnig, verksam, rättrådig och fosterlandsälskande, kunde Hartmansdorff lika litet förvärfva sig en större välvilja ofvanifrån som ett erkännande nedifrån; svårligen kan det heller förnekas, att hans sätt att handhafva indragningsmakten icke vittnade om bornerad envishet och varit i hög grad olyckligt. Fastän Hartmansdorff själf alldeles icke försmådde att anlita pressen för att försvara sina åsikter eller angripa andras, synes han i det hela ha delat den gamle excellensen Matthias Rosenblads mening om tidningsskrifveriet, såsom “en från afgrunden i senare tider uppstigen oren ande att störa samhällens och enskildas lugn, hvilken icke mera utan våldsam skakning kunde nedstörtas i det orena djup, hvarifrån den kommit”.
Skakningar, och därtill af ganska våldsam art, skulle också Hartmansdorffs förföljelser mot pressen slutligen åstadkomma, såsom året 1838 och de näst därpå följande åren nogsamt visade. Den sista indragningen af “det femtonde Aftonbladet” hade så när ställt till “en liten särskild emeut på Stadssmedjegatan”, där massor trängdes utanför Aftonbladskontoret, och slutligen voro 2,500 exemplar af det nya numret sålda i stället för de 750, som eljest plägade gå åt. Denna gång var också allmänhetens nyfikenhet och upphetsning drifven till sin spets. Dagen förut hade nämligen uppträdena utanför stadshuset, där Crusenstolpe satt fången, ägt rum, och om dessa hade Aftonbladet åtskilligt att förmäla.
Tidningen “Fäderneslandet,” för hvars öfvertagande, på förslag från grefve Brahes krets, Crusenstolpe afstod från att inträda i Aftonbladets redaktion, hade snart visat sig vara ett misslyckadt företag. Dess höga gynnare drogo sig tillbaka, och Crusenstolpe förmådde icke ensam fortsätta tidningens utgifvande. Med ekonomisk förlust och anseende sig bedragen af dem, som stått bakom tidningen, måste han upphöra med dess utgifvande och återvände nu till den gamle vännen Hierta, åt hvars förlag han anförtrodde sina “Skildringar ur det inre af dagens historia”, i hvilka han begagnade den personkännedom han under tjänstgöring i de motsatta politiska lägren förvärfvat sig till att framställa både “dagens” och “gårdagens” män så “historiskt,” som detta legat i hans förmåga eller afsikt.
Om Crusenstolpes verksamhet som skriftställare torde väl knappast mer än den meningen råda, att den förestafvades dels af hans föga nogräknade karaktär, dels ock af hämnd till dem, som han ansåg ha vållat sitt ekonomiska obestånd. För sina samtida och långt efteråt framstod han såsom en verklig inkarnation af lögn och nedrighet. Grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, som med uppmärksamhet följde hans författareskap, kallar honom “den förfärligaste kämpe, som
