arrest.” Sålunda arresterade konungen i egen hög person sin adjutant Björnstjärna icke mindre än tre gånger; första gången för det hans sporrar icke voro strängt efter föreskrifterna; andra gången för det hans käpp icke var efter modellen, och tredje gången för det hans “surtout” var en tum för läng — och ändå stod Björnstjärna ganska väl hos honom.
Till all olycka hade konungen alltför många, som delade hans pedantiska uppfattning af dylika saker; detta var ett drag, som genomgick hela tiden och ännu ganska länge kvarstod, om också allt mindre utprägladt. Den öfverdrifna stränghet och ofta kitslighet, med hvilken folket, såväl militärer som tjänare, därjämte behandlades, alstrade en känslolöshet för människors försakelser och lidande, som rent af antog barbariska former. Gustaf IV Adolf själf var icke heller fri från detta motbjudande drag. “Då han för första gången såg dödsskjutna — det var i Pommern — frågade han Essen: ’Sofva dessa’ — ’Nej, de äro döda.’ — ’Jo, jo’, återtog konungen, ’så går det till i krig.’ Mera intryck gjorde det icke på den unge mannen”, berättas i Trolle-Wachtmeisters anteckningar. Rent af om grymhet vittnade hans förhållande till landtvärnets lidande, som icke det minsta syntes röra honom och som han knappt ens frågade efter.
Det säges dock, att konungen själf icke till fullo kände allt det elände en usel organisation och oredan i krigsförvaltningen ådrog landtvärnet, hvarför han också vid ett tillfälle, då han från fönstret såg en af svält vanmäktig och vacklande landtvärnsman, nöjde sig med den upplysning, hans generaladjutant v. Tibell gaf honom, att “gossen kanske tagit sig för mycket till bästa”.
Bland alla de anordningar, som det var denne monark beskärdt att vidtaga och låna sitt bifall till, finnes knappt någon, som till sina olyckliga följder för folket kan mäta sig med landtvärnsinrättningen. Baron Lantingshausen och grefve Jacob de la Gardie voro de båda upphofsmännen till densamma och ådagalade vid dess organiserande ett alldeles otroligt oförstånd. “För åbon borttogs hans enda dräng. Gubbar och änkor lämnades med en 15 till 16 års gammal, nyss skattskrifven pojke att sköta sitt åkerbruk. Andra, som hade två drängar, af hvilka sedermera en tagit emot något hemman, blifvit sjuk eller eljest bortkommit, blefvo utan biträde till sitt åkerbruk; och hade de därjämte herrskapsdagsverke att göra, voro de dubbelt olyckliga och måste, som också många gjorde, gå från hemmanen”.
Måhända har det öde, som drabbade landtvärnet, mer än alla andra fel, hvilka Gustaf IV Adolf begick, bidragit till hans afsättning. I detta hänseende äro de ord betecknande Carl Johan, enligt Bernhard von Beskows berättelse, vid ett tillfälle yttrade: “Utan olyckan med landtvärnet, skulle Gustaf Adolf regerat till sin död … Ingen gammal dynasti förjagas för mistningen af en provins, eller för en statsbankrutt, eller för några nederlag. Men att väpna mot sig en dödsfiende i hvarje hydda, genom att låta landets ungdom förgås af svält och köld — endast mot en sådan regent kan man ostraffadt förfara som ni mot Gustaf Adolf.”
