och medeltidens judiska filosofer äfvensom Kabbala. Redan vid femton års ålder hade han gjort sig så grundligt hemmastadd i alla dessa stycken, att han kunde framställa svårigheter och problem, hvilka rabbinerna icke förmådde lösa till hans belåtenhet. Härmed uppstod emellertid också tvifvel på den traditionella lärans riktighet. Men som Spinoza behöll dessa tvifvel för sig själf, anade ingen huru långt de sträckte sig, och allmänt såg man i den blygsamma, begåfvade ynglingen ett blifvande synagogans ljus.
Spinozas studier i de judiska skrifterna gjorde honom emellertid till skeptiker och icke till rabbin. Den kunskap om gud, som han eftersträfvade, tillfredsställdes icke vare sig af Gamla testamentet, Talmud eller Kabbala. Han öfvergaf fördenskull teologien för studiet af naturvetenskaperna och öfverlade länge med sig själf hvem han skulle välja till lärare i dessa. Då kom han omsider öfver Descartes’ arbeten, hvilka han läste med största ifver, och sedermera förklarade han ofta, att de filosofiska kunskaper han ägde hade han förvärfvat genom studiet af dennes verk. I synnerhet kände han sig i hög grad tilltalad af Descartes’ grundsats, att “ingenting finge anses för sant, som icke bevisats af de säkraste grunder“.
Studiet af Descartes’ arbeten förutsätter emellertid kunskap i latinska språket, hvilket Spinoza måste ha förstått för att så lätt och hastigt kunna tillägna sig deras innehåll. Han erhöll också undervisning i latin i den skola, som i Amsterdam hölls af läkaren Frans van den Ende, en bekant humanist och mycket eftersökt språklärare, hvilken emellertid genom sin syssel-
